För ett tag sedan så hade jag bestämt mig för att åka till Antibes via ESL! Jag skicka in en ansökan om 16 veckor och mina önskemål. Men sedan gick det helt fel. Tydligen hade dem missat att ta med högsäsongstillägget i pris offerten jag hade fått. Jag gjorde ju min ansökan via den och jag fick inte heller något i gengäld för att det blev ett fel som dem hade missat. Jag skulle förlora stort på det, till och med att sänka till 12 veckor skulle bli dyrare än det priset jag utgick från i min ansökan för 16 veckor. Så jag började titta runt på annat istället. Tillslut bestämde jag mig för att använda STS - Internationella språkskolor och åka till Nice istället. Så jag kontaktade dem och prata med dem och bad dem skicka lite prisuppgifter. Så för några veckor sedan ansökte jag dit och blev antagen. Så den 31 mars flyttar jag ned till Nice och den 22 juni flyttar jag hem igen. Själva kursen pågår från 1 april - 21 juni. Igår så bokade jag flygbiljetten till Nice via Norwegian, så nu är det igång och mer verkligt. Jag kommer att läsa därnere i 12 veckor, men jag kanske utökar längden om tillfälle skulle ges.

Det känns så otroligt spännande och jag längtar så tills det är dags. Det kommer vara en upplevelse och jag kommer lära mig massor. Inte bara språket som jag åker dit för.  Jag kommer äntligen ett steg i rätt riktning nu. Att äntligen få åka till Frankrike och bo där ett litet tag, och sedan lära mig språket ordentligt. Då kommer jag kunna ta mig vidare därifrån för att kunna på något sätt jobba med språk som jag vill göra.

Jag har länge varit en djurvän och tar illa vid mig när människan behandlar djuren illa, jag har alltid ansett att människan är den grymmaste rasen som finns i världen och att det är människan man först och främst ska frukta. Men ska inte gå in på det nu, gör det kanske i ett annat inlägg någon annan gång. Men jag vet att jag länge velat hjälpa till på något sätt, kommer ihåg när jag var runt 10 års åldern när jag och familjen var på Kolmården och befann oss vid tigrarnas område. Jag såg skyltar om WWF och att stödja tigern och ville redan då hjälpa till, men just då gick det inte, jag var ju för ung då. Men sedan har jag under tiden skrivit på massor listor som rör sig om att djur ska få det bättre osv. Men den 24 januari i år tog jag det stora steget. Jag hade äntligen bestämt mig för att göra någonting mer, jag började stödja WWF, och blev tigerfadder. Det har jag länge viljat, men nu blev det äntligen av. Varje månad kommer jag bidra med 100 kr, och jag antar att mitt första bidrag kommer ske nu i slutet av februari och att jag då kommer få mitt lilla tigergosedjur. Kommer även få en tigerrapport 3-4 ggr om året. Jag ville göra en skillnad och nu kommer jag verkligen att göra det. Är superglad för mitt beslut, :).

Det finns 8 olika fadderskap att välja mellan, när man stödjer WWF och jag valde just att bli Tigerfadder då jag har en förkärlek till just stora kattdjur. Tycker dem är otroligt vackra och magnifika.

Gör som jag och stöd världsnaturfonden, WWF

Jag saknar ridningen och att vara nära en häst något grymt mycket. Jag har ridit sedan jag var 5 år och i slutet av april i år sluta jag på grund av praktiken. Jag bestämde mig för att börja rida igen när jag skaffat en egen häst, då jag har fått ett jobb. I hästmiljön känner jag mig trygg i, det känns hemma och man får ett lugn. Jag var också alltid glad och lycklig i den miljön. Man får så mycket av dessa underbara djur. Jag vill egentligen inte börja på ridskola igen, men just nu känns det värt det bara att få komma igång igen. Jag får ta en ordentlig funderare, för jag saknar det grymt mycket. Tänkte iallafall ladda upp lite bilder som ni kan få kolla igenom. Bilderna är fotade av mig, förutom bilderna jag är med i som är fotade av gamla klasskamrater, pappa eller från en tjej i gamla ridgruppen. Hästar gör en allt bra lycklig, this is life! :)

Det är över ett år sedan nu du försvann, nu närmar sig den andra julen utan dig. Jag kommer ihåg hur glad du var att du också fick en julklapp, hur stolt du var. Du gick runt med paktetet och viftade på svansen och visade upp den. Du var verkligen en i familjen. Jag hade velat ha några år till med dig, men jag är glad att jag fick uppleva nästan 9 hela år med dig. Jag gråter än idag när jag tänker på dig, du var alltid där och tröstade en när man var ledsen, hälsade en alltid välkommen när man kom hem och sa godmorgon när man gick upp. Jag saknar dig så mycket, du var min bästa vän och jag var alltid lugn när jag var med dig, för du hade ett sådant lugn. Jag kommer ihåg att du inte brydde dig om andra hundar, du kunde hälsa men det var det ända, dem andra ville kanske leka lite men du ville hellre gå runt och läsa tidningen, som vi kallade det när du luktade runt på omgivningarna. Men jag kommer ihåg våran kvällspromenad för något år sedan, när du och jag var ensamma för en helg. Vi mötte en 2 årig golden hane som hade samma namn som dig, det var lite komiskt att ni delade samma namn och var i samma ras. Bara att du var äldre och lite ljusare i färgen. Men den kvällen är den första kvällen som jag sett dig leka med en annan hund på flera år och det fick mig att ha ett leende på läpparna hela den kvällen. Jag kommer ihåg en annan gång när du fick mig att le, det var när vi hämtade dig på hundpensionatet efter vi vart i Egypten. Det var inte bara för att du var glad att se oss och var uppspelt när vi kom eller att jag var glad att se dig. Det var även för att du hade fått en flickvän, närmare bestämt en rottisflickvän medans du var där och innan vi gick så sa du hejdå till henne. Det var så gulligt. När du dog så ville jag inte tro det först, men du var verkligen borta. Då gick bara massa filmer där hundar dog, det var hemskt då, en hemsk tid och den värsta filmen då var 'Marley and Me'. Det var en Labrador, det var för nära, samma rassläkte - Retriever. Du fick en underbart fin grav, den var vacker.

Du är förevigt saknad och älskad, min prins <3